Kimono-provning etc: en vecka i bilder!

Jag tänkte att jag skulle sammanfatta den gångna veckan i bilder:

(Rättning gällande förra inlägget: det heter kaitenzushi, inte kaitensushi!)

Torsdag:

Fick hemlagad frukost av supersnälla japaner på torsdagmorgonen... 感謝しています！^^

 Fredag:

Välkomsfest för utbytesstudenter i fredags. :D

 Lördag:

Guidad tur i Arashiyama med "den siste samurajen" som guide.

Arashiyamas fantastiska bambuskog!

Söndag:

Kimonoprovningsevent i centrala Kyoto med världens bästa Ayako-chan!

Provningen ägde rum i en byggnad där meiko bor, dvs. flickor som tränar för att bli geiko (Kyotos geishor).

あやちゃんかわいいよ！

KAITEN SUSHI! Och diverse krångel...

Ännu en vecka har passerat sen jag skrev sist! Dagarna börjar flyta förbi fort nu och jag är redan inne på min tredje vecka vid Kyoto University. Jag oroar mig lite för att det helt plötsligt ska bli dags att åka hem... Det kommer bli en tråkig dag, även om det så klart finns mycket i Sverige att komma hem till (familj och vänner inte minst!).

Gradvis börjar jag vänja mig vid livet i Japan. Jag har träffat en del vänner och börjar förstå vart jag ska varje dag. Jag och Marcus har dock haft en del problem med kursregistreringar. I korta drag kan man väl säga att vi lyckats göra oss ovän med universitetet genom att försöka argumentera för att vi ska kunna välja vissa masterkurser. Eftersom vi är vana vid ett universitet där systemet är till för studenterna och inte studenterna för systemet tyckte vi det var naturligt att vi kunde försöka förklara vår situation för vår handledare. Detta ledde dock till att jag fick telefonluren slängd i örat på mig (obs bildligt talat) för att vid ett senare skede få ett mail med väldigt obehagliga formuleringar som jag inte kommer skriva här där jag och Marcus beskylldes för att ställa till med bråk. Hela situationen fick mig att känna mig väldigt sviken av universitetspersonalen, eftersom jag ändå hade föreställt mig att vi kunde lita på dem.

Nåväl. För det mesta har jag det bra! I helgen umigicks jag med min vän Ayako. Vi åkte tillsammans till en så kallad kaiten sushi bar, något som jag sett som ett måste för min vistelse i Japan! Konceptet är helt enkelt att det går ett rullband mellan köket och restaurangen där kocken lägger upp sushi på små tallrikar. När man ätit sig mätt räknas tallrikarna ihop (servitrisen hade en specifik måttstock för detta ändamål!) och man betalar. Helt sjukt roligt! Och GOTT! Precis som på så många restauranger i Japan så var utbudet stort och jag hann inte testa alla sushibitar fastän vi tog 20 tallrikar. Denna upplevelse rekommenderas starkt!

Jag och Ayako.

:D Egao!

Rullband! Och sushi! Och rullband.

Tips och trix!

Här kommer en liten uppdatering från Kyoto!

Jag börjar äntligen förstå mitt schema och var de olika salarna och husen ligger på campuset. Egentligen har jag ju bara 6 lektioner per vecka, men eftersom det är närmare 40 byggnader med massor av våningar så tar det tid att leta sig fram till rätt ställe. Sakta men säkert blir jag mindre förvirrad. Nu vet jag också hur jag tar mig kommunalt till skolan, även om det är dyrt.

Att plugga på japanska är svårt. Vissa dagar går det bättre och andra går det sämre. Det viktigaste tror jag är att ha tålamod med sig själv när man gör fel och dumma misstag! För övrigt så är ju inte studierna i Linköping spciellt lätta heller, så lite är jag väl van också.

Så här några veckor in på terminen tänkte jag passa på och dela med mig av något av det jag lärt mig här borta, så att mina föräldrar inte tycker jag åkt bort i onödan:

• Försök inte ta två kurser med samma professor! Det kan göra honom förvirrad (order från min ansvarige professor)
• Vill du vara ifred en stund; uppsök närmaste byggnad tillhörande tekniska fakulteten och leta upp damtoaletten. Ibland kommer dock en och annan sekreterare dit.
• Det är inte meningen att man ska stanna i skolan efter sex på kvällen. Det kan hända att vaktmästaren kommer och frågar vad man gör där.
• Bibliotekets huvudsakliga syfte är som sovplats. Tipset är att gå upp tidigt för att ta en skön fåtölj att sova i. Då är du också garanterat trött så att du inte tagit platsen i onödan!
• Ska du boka ett möte med språkprofessorn? Ta en kölapp på drop-in-tiden dagen innan och kom dit på möte på drop-in-tiden dagen efter. Ifrågasätt framför allt inte detta system.
• Japan har två väder: sol eller tyfon. Regnar du så vet du vilket det är.
• Missa inte den stora officiella orienteringen för utbytesstudenter. Typisk dum idé...

Här kommer några bilder:

Hus på vägen till skolan.

Mitt cykelställ där jag bor.

Gården vid mitt hus.

Trappan upp till min lägenhet. Lite som en labyrint!

Hösten börjar komma!

Kyoto University

Huvudingången och Kyoto-us berömda klocktorn.

Nu har jag börjat universitetet i Kyoto! Av den anledningen så kommer jag troligtvis vara ganska upptagen framöver och posterna kommer bli färre. Vill passa på och tipsa om min medy-are i Kyoto, Marcus Johanssons blogg för den som är intresserad av praktisk upplysning gällande språkstudier och utlandsstudier i Japan:

http://blog.liu.se/marcusjohansson/

Superbra blogg! Skönt också att ha någon mer från samma program at bolla idéer med gällande kursval och liknande. Just verkar det bli följande kurser för min del:

Mån: Robotik
Tis: Termodynamik och statistik, Industriell ekonomi
Ons: Reglerteknik, Introduktion till mekatronik
Tor, fre: fria studier.


Utöver det kommer jag ta några språkkurser i japanska. Vet ännu inte vilka men jag skrev prov igår för att kontrollera min japanskanivå (gick rätt så dåligt, haha, så jag förväntar mig den sämsta gruppen). Jag tänker satsa hårt på japanskan denna termin så att jag förhoppningsvis kan klara av studierna bättre nästa termin. Jag har ännu bara haft en lektion (robotik) och nivån på språket var otroligt hög. Efteråt var jag helt slutkört i huvudet och det kändes som jag redan låg efter. Dock så känner jag mig väldigt motiverad till att lära mig japanska ordentligt och klara av studierna.

Yoshida camus, södra ingången.

Campusområdet är livligt även på kvällen.

Min cykel är min bästa vän, precis som i Linköping.

Så hur har då min tid varit hittils?

En aning ensamt kanske. Jag känner ännu inte så många och det är lite svårt med kommunikationen med de infödda. I söndags råkade jag dock ramla in på Katolska Kyrkan i Yamashina-kus 60-årsfirande vilket var mycket spännande! Från början var det ett ganska städat litet kalas med snittar och kycklingben. Jag pratade med massa japaner även om jag inte kommer ihåg några namn och ganska ofta förstod jag inte alls vad de pratade om. Som jag så ofta upplevt här i Japan blev jag mycket väl omhändertagen och välkomnad. Jag kommer nog fortsätta gå till denna kyrka och se om gemenskapen växer . För er som inte vet det så är alltså Katolska kyrkan i Japan, precis som i Sverige, en minoritetskyrka (kanske marginellt större?) och jag tror att detta bidrar till att skapa en viss sammanhållning, vilket jag upplevt som positivt hittils.

Efter ett tag så började dock festen bli mindre städad då det var fri tillgång på öl och vin. Några damer ställde sig och förberedde nudlar och någon kom med bakelser från bageriet. Överlag kände jag mig otroligt förvirrad men jag nöjde mig med att titta på allt som hände och sen när jag gick hem var jag helt slut i huvudet men myckt glad! Jag spenderade resterande tiden på dagen med att vandra runt i bergen precis bakom mitt hus. Ibland var det riktigt kusligt och jag visste inte riktigt vart jag gick. Men vacker var det!

Över och ut! /Emelie

Min väg bär till Oogaki i Gifu-ken!

Eftersom helgen som gått varit lite speciell tänkte jag berätta om den också. Jag slutade ju på språkskolan på torsdagen och då jag inte hade några planer för helgen tog jag kontakt med min gamla värdfamilj som jag bodde hos för två år sedan då jag kom till Japan för första gången. De verkade glada över att jag ville komm och hälsa på. På lördagmorgonen tog jag således tåget till Oogaki, en liten stad på landet (dvs. 200 000 invånare) där familjen bor i ett vackert gult hus som gått i arv i flera generationer.

Det var som att åka tillbaka två år i tiden! Ingenting hade förändrats utom då att dottern i familjen hade fått en dotter för en månad sedan och därför nu, enligt japansk tradition, bodde hemma hos morföräldrarna tillsammans med sin man i en månads tid.

Jag blev extremt ompysslad hos dem. Mamman i familjen lär ut bakning så jag fick äta massor av hembakta bröd och sötsaker. Dessutom fick jag hemgjord mat vilket kändes otroligt lyxigt. Jag hade mitt eget lilla rum och tillgång till cykel för första gången på en månad. Därför passade jag på att cykla runt en massa i staden, bestiga närliggande berg och utforska. Här är några bilder:

Eftersom jag ännu inte är så duktig på att laga japansk mat passade jag också på att fråga mamman hur man lagar japansk mat, och hon gav mig en guidad tur i butiken. Av en händelse fick jag också en stor grönsak i present av en äldre dam (random!) så mamman lärde mig hur man kan göra en god och enkel soppa. Har redan provat detta själv nu i Kyoto och det blev gott! Mamman tyckte dock att jag skulle äta mycket spaghetti och färdigsåser, vilket jag tycker är rätt så tråkigt när man ändå är på andra sidan jorden. Hellre äter jag ute på restaurang eller lagar nåt japanskt.

(Läs detta, Mikael!)

På min begäran så fick jag också en genomgång i hur man tillverkar sin egen mochi, vilket alltså är en seg rismassa som används till sötsaker och i grytor. Processen var dock rätt så komplicerad då man var tvungen att bötlägga riset, ångkoka det i en speciell maskin och sedan låta maskinen slå det med en slags knivgrej tills det blir som en deg. Sedan breder man ut degen och klipper upp den i kuber eller rondeller när den svalnat. Dessa kan sedan grillas eller kokas för att de ska svälla och bli ätbara.

Mochi: kan ätas grillad med sojasås och socker.

Mochimaskinen! Årets julklapp 2013?

Jag, värdmor och värdsyster med liten bebis.

Maaaat...

Att komma till min värdfamilj är lite som att åka hem till mormor och morfar. Det känns som att tiden står stilla, att man är helt trygg och omhändertagen och de tvättar båda utan mjukmedel (knappast en slump!).

Kramar från Emelie!

Magnificat anima mea!

Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: 

han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Att livet kan vara så fantastiskt! Efter att ha levt mer eller mindre i en resväska i en månad har jag idag äntligen kommit fram till Kyoto. Och jag tror jag kanske hamnat på den vackraste platsen i hela Japan. Förorten jag bor i heter Yamashina och är liksom helt omsluten av berg. Trots att det är en livlig stadsdel med mycket bebyggelse ligger naturen precis intill; jag behöver bara gå ut några hundra meter för att komma till skogen. När jag först kom in i mitt lilla rum, efter att ha släpat runt mina jättetunga väskor hela dagen, kände jag en stor glädje. Först och främst så är huset gult som solen och ligger otroligt vackert på bergssluttningen. Dessutom så är mitt lilla skyffe precis vad allt jag någonsin kunnat önska mig; en liten platta och ett litet kylskåp som kök, toalett och badkar till badrum och en ljust och öppet rum, enkelt men praktiskt möblerat. Och så en sådan utsikt!

Mitt rum i Kyoto.

Efter att ha packat upp en aning gick jag ut för att införskaffa det nödvändigaste; ris, riskokare och mat till kvällen. Det visade sig att närmate matbutiken var otroligt mysig, med handskriva prisskyltar och japansk popmusik i bakgrunden. Så annorlunda från de andra matbutiker jag handlat i de senaste veckorna där man spelat skränig reklam på hög volym och hyllorna varit stela och sterila. Jag blev kär i min lilla matbutik direkt, som kändes som hämtat ur Amelie från Montmartre (jag tänkte på scenen när hon tar på bönorna), en av mina absoluta favoritfilmer.

Införskaffade prylar till hemmet.

Bara några minuter från butiken ligger närmsta katolska kyrka med mässa varje morgon. En så vacker kyrka som också verkar väldigt aktiv. Mitt hjärta översköljdes med en våg av tacksamhet när jag insåg hur Gud har ordnat allting för mig! Jag gick in i kyrkan och kände på ett sådant tydligt sätt hur Gud har gett mig precis allt jag någonsin kunde hoppats på gällande mitt nya hem i Japan. Medan jag kände mig vilsen i Kina och medan jag kände mig rotlös i Okazaki var det detta han hade planerat för mig. Mina orosämnen (kommer jag klara att stuera på japanska, kommer pengarna räcka och alla dessa sandkornsbekymmer vi inbillar oss är stora berg) kändes som bortblåsta när jag så djupt erfor hur trygg jag alltid varit och är i Guds händer.

Utsikten från mitt fönster.

 Kramar från Emelie i Japan!